Kvarteret Oron

Kvarteret Oron på Södermalm – av Kent Smith

Kvarteret Oron, eller Orodhen, som det skrevs från början utstakades på 1640-talet i samband med de stora gaturegleringarna på Södermalm. Kvarteret låg då mellan dåvarande Sillpackargatan (Åsögatan) och Humlegårdsgatan (Kocksgatan) och avgränsades i väster av Södermanlandsgatan och i öster av det höga tullstaket som omgav hela Stockholm. Namnet påstås kvarteret ha fått efter en Jöns Oro som bodde i trakten före gaturegleringen.

Tidigare hade marken på Södermalm mest använts till bullriga, illaluktande eller skrymmande verksamheter som man inte ville ha i den egentliga stadens närhet även om det också fanns gott om ”kålgårdar”. Vid gaturegleringen lades ett rutnät av gator ut över Söder och kvarteren bildades. Många hantverkare fick riva sina hus och flytta och vid denna tid blev det också populärt för mer förmögna borgare i staden att skaffa malmgårdar – dåtidens sommarnöjen – på Södermalm. I kvarteret Oron var den förste kände tomtägaren riksrådet m.m. Conrad von Falkenberg (gav namn åt en del av Åsögatan) som lät uppföra en malmgård i hörnet av nuvarande Åsögatan-Södermannagatan år 1643. Den mycket rike borgmästaren Hans Olufson Törne ägde en annan tomt i kvarteret, längs nuvarande Nytorgsgatan. Malmgårdsägarna bodde i allmänhet inte på sina malmgårdar utan hade vakterskor anställda som skötte trädgårdarna och kom bara ut dit på utflykter då och då. Den fasta befolkningen bestod mest av hantverkare av olika slag.

Så småningom bytte Humlegårdsgatan namn. Delen närmast Götgatan fick heta Bengt Bagares Gata eller Bagaregatan (till 1858) och från Östgötagatan (dåvarande Tullportsgatan) österut kom den att heta Ragvald Kocks Gata efter en borgare bosatt där. Hans förnamn har för övrigt givit namn åt Ragvaldsgatan i Maria församling. Så småningom bebyggdes allt fler tomter, oftast med låga trähus med trädgårdar bakom höga plank och trakten fylldes med hantverkare av olika slag; hökare, timmermän, saltfiskhandlare och sjöfolk. Redan från början bodde en bagare på tomten för nuvarande Kocksgatan 36, Oluf Bagare, och sedan bedrevs bakning på platsen ända fram till 1770-talet.

Under häxprocesserna på 1670-talet anklagades en av invånarna i kvarteret, hökaren Jöran Göttersons hustru, Karin Ambjörnsdotter, för att ha fört 40 barn till Blåkulla. Hon dömdes till bålet men blev frikänd när hysterin runt processerna avtog under Urban Hjärnes inflytande 1676.

Fram på 1700-talet uppfördes många av de stenhus som sedan kom att stå kvar ända till rivningarna 1920-40, varefter den nuvarande bebyggelsen kom till. Ett bra exempel på hur ett trähus i trakten såg ut kan man se på Skansen, i stadskvarteret har man återuppfört det hus, byggt 1725, som fram till 1929 stod i hörnan Kocksgatan Södermannagatan.

På tomten till nuvarande Kocksgatan 36, som var en del av en större gårdsanläggning med fähus, trädgård med lusthus, stall för hästar osv., bedrevs en tid i början av 1800-talet pensionatsinrättning, senare missionsskola och från 1860-talet brännvinsdestilleri och utskänkningslokal. Den senare höll sig kvar i samma gatukorsning, fast i olika hus, ända till 1973 då systembolagsbutiken på Södermannagatan 12 avvecklades. På 1900-talet kom fastigheten mest att hysa småaffärer och lagerlokaler ända fram till rivningen omkring 1940.

Tomterna i hörnet Kocksgatan-Nytorgsgatan fick stenhusbebyggelse i början av 1700-talet och där låg många bodar och krogar. I slutet av 1800-talet förslummades dessa hus alltmer och hyste en otrolig mängd boende; inneboendesystemet var ju mycket utbrett. Husen revs omkring 1930.

I ett mindre hus i hörnan Åsögatan-Nytorgsgatan låg på 1850-talet ett ”nykterhetsvärdshus”. Det var en föregångare till ölkaféerna och understöddes av fattigvårdsnämnden. På samma plats låg åren 1874-88 en av Stockholms första barnkrubbor. Det berättas att barnen fick soppa och bröd till måltiderna. Soppan kokades på morgonen vid Dihlströmska inrättningen vid Nytorgsgatan-Glasbruksgatan och drogs sedan runt på gatorna av fattighjonen på en s.k. soppkärra till församlingens fattiga. Dessa hus revs vid sekelskiftet, Nytorgsgatan breddades och i hörnan Åsögatan uppfördes ett stort hyreshus som emellertid kom att användas som ”Provisoriska Sjukhuset” då det gamla Katarina sjukhus blev sinnessjukhus. Först på 20-talet döptes det om till Åsö sjukhus, 1943 kom det att användas för långvård och revs slutligen 1976.

Tomten i hörnet Åsögatan-Södermannagatan hyste som nämnts tidigare en malmgård. Senare, under 1700-talet, byggdes där fabrikshus för tobaksförädling och textilfabrikation. I början av 1800-talet köptes tomten av Fabriksfattigkassan – en organisation för ”orkeslösa och sjukliga fabriksarbetares understöd och skötsel”. En sjukhusdel byggdes till och här bodde som mest över 100 intagna år 1861. Innan vattenledningssystemet byggts ut på Söder låg här en av Söders 17 offentliga brunnar och lustigt nog står än i dag en dricksfontän på samma plats i Åsöparken. Fastigheten kom under 1900-talet att användas som sinnessjukhus, härbärge för arbetslösa och vårdhem fram till rivningen 1959.